Ja, de här med ytlighet

Okej, med tanke på att jag i ett tidigare inlägg kritiserade det här med ytlighet känner jag nu att jag måste förklara vad ytlighet egentligen är. Vad är det jag blir trött på, jo visst var det absolut inte kläderna och ha-begäret. Ytligheten som får mig att vilja spy är det som är oäkta. De som lever på sina fasader, hälsar trevligt, umgås och berömmer människor som de sedan bara kastar skit på. Att vända kappan efter vinden. Jag har aldrig förstått mig på det och kommer aldrig göra. Detta samvete, äger dessa människor inte det? Vi pratar inte om ett fåtal, utan i nästan alla tjejgäng jag någonsin umgåtts med har jag upplevt att folk agerar så oäkta. Kan utelämna människor utan en anledning, bara för att de är rädda för att säga vad de tycker. Att studera på högskolan och ta en examen, de kan dem, men att ha en öppen dialog och en rak rygg verkar vara väldigt mycket svårare. När jag var liten kunde jag längta efter att bli vuxen för att slippa allt detta som jag nu sitter och skriver om. Nu är jag här - vuxen, men ingenting har förändrats. Allt är likadant, om inte värre för nu är dem verkligen medvetna om vad dem gör och väljer sitt beteende. Det finns inget att skylla på. I denna åldern kan man inte vara en trasig tonåring med avundsjuka. Det ska ha passerat. Men frågan är då, hur kan alla dessa tjejer som inte är sådana välja att fortsätta hänga med sina falska vänner? Är dem rädda för att vara ensamma eller orkar dem inte hitta nya vänner? Ja, en sak är säker. Att ha äkta gedigna människor omkring sig är en skatt, så dem ni hittar, håll i dem.